sitter här och tänker, de är många tankar som snurrar runt i mitt huvud, just nu. Tankar om livet, om skolan, vänner, ja, allt.

Tänker på alla dom jag har sett gå, gå ifrån den här världen, utav att jag kunnat göra nått.

Med musiken dånande i öronen, musiken som berättar för mig om en bättre värld, om jag tänker efter har jag en jävla tur som har såna vänner som jag har. Jag är er evigt tacksam. Om jag inte hade er hade jag inte stått här, då hade jag gjort som så många andra, tagit den enkla vägen, den väg jag har tänkt på mycket i mina dagar.

Det faktum att jag inte kan visa att jag ****** är kanske jobbigaste, när jag blir ledsen och jag är med någon, vet jag inte hur jag ska handskas med de, inga tårar får spillas, inga känslor får ta överhand. Därför har jag också mycket svårt att trösta någon som är ledsen, jag vet inte hur jag ska bära mig åt, jag vet inte vad jag ska säga, eller göra, eller någonting. Jag vill få ut tröstande ord, men jag vet inte hur jag ska börja, eller hur jag ska säga de, eller om personen inte vill prata för tillfället…

folk säger att det är lättare för tjejer att visa känslor, DET ÄR INTE SÅ, inte för mig i alla fall …